Det finns något intressant i detaljer, jag vet inte varför jag tycker så men ett oansenligt plagg blir lite mer intressant när det blir abstrakt. Det blir intressant men inte nödvändigtvis spännande, å andra sidan behöver alla bilder kanske inte vara spännande.

Hur var det nu med fotografiets indexikala och/eller ikoniska förhållande till verkligheten? Indexikalt dvs fotografiets, i detta fall, optisk/digitala direktkontakt med tingen, att fotografiet inte enbart avbildar världen utan också berörs av den. Fast hur står det till med indexikaliteten i vår digitala värld? Tingen lämnar inte längre några fysiska spår i det fotografiska materialet, tidigare uppstod som bekant fysiska spår av silver i emulsionen och dessa byggde upp bilden. Idag finns inga motsvarande spår. Kan man då tala om inexikalitet idag? Är det någon som gör det?

Sedan var det då detta med det ikoniska förhållandet; att fotografiet på något sätt liknar det som det avbildar. Detaljen liknar sin referent men ger oss bara en ytterst begränsad del av verkligheten och vi tvingas gissa oss till helheten, den eggar fantasin. Kanske är det därför detaljen är intressant?

Kvar återstår dock frågan om detaljen säger oss något om verkligheten eller om det krävs fler bitar av pusslet för att vi ska kunna förstå, å andra sidan kan man hävda att alla fotografier enbart är fragment av verkligheten och aldrig kan ge oss komplett kunskap om det som avbildas. Då blir logiken att vi bara kan bygga upp vår förståelse av verkligheten genom detaljerna. Slutsatsen blir, om man nu kan dra någon säker slutsats, att detaljerna är det enda vi har men om vi fogar samman detaljerna till en större helhet kan dessa möjligtvis beskriva en verklighet – vi kan förstås aldrig vara helt säkra.