Jo, visst kan man känna sig som den där ballongen ibland. Som att man sitter fastsurrad och hur mycket man än strävar iväg, bort, uppåt, ut i det stora okända så kommer man ingenstans. För mycket trådar som håller en kvar, för mycket som måste göras först, innan, men sen, sen en vacker dag då ska man ta sig loss.

Vem vet om den dagen kommer, den kanske redan är här. Det kanske i själva verket är så att det är själva strävandet som är meningen. Ni vet tanken om att det är själva resan som är målet. För vad har vi att hålla oss till förutom strävandet, målsättningarna? Inte mycket är det enkla svaret. Det går ju inte att veta vad som händer imorgon eller nästa vecka. Visst vi kan ha våra kalendrar fulltecknade men visst är det påfallande ofta som planer måste förändra för att det dyker upp nya saker och ofta är de dessa nya oplanerade saker som på många sätt visar sig vara mer betydelsefulla än något av det vi nogrant planerat.

Stunder när jag tvivlar på mig själv och vad jag gör med mina dagar, stunder när allt känns som en dålig repris, brukar jag försöka tänka att det inte finns så mycket annat att göra än att fortsätta, att nöta på. Det vänder så småningen, det brukar ofta göra så, en dag brister snöret och ballongen seglar iväg.