En ständig process

Större delen av dagen har jag suttit och redigerat bilder. Det tog längre tid än vad som var planerat, det tar ofta längre tid än man tänkt. Enda sättet att snabba upp processen är att bli mindre noggrann och det tänker jag inte bli. Jag gillar inte slarv, kan ligga sömlös och sedan gå runt och älta i dagar om jag slarvat med bilderna, det enda som hjälper är att göra om bilderna tills jag är nöjd. Då kan jag andas ut och slappna av. Jo, jag medger det är lite maniskt, men vad ska man göra? Bilderna måste blir bra. Tyvärr är sanningen den att man sällan blir helt nöjd, även om man varit ytterst noggrann, som bäst tycker jag att bilderna är ok.

Det är väl därför man fortsätter, för alltid finns det något som kan bli bättre. Nästa bild, alltid nästa bild, en till synes oupphörlig process som hela tiden strävar framåt och mot förbättring. Ibland tappar man fokus, men så kommer en bild eller ett sätt att jobba på som ger bekräftelse på att man fortfarande utvecklas. Att man ännu inte, lyckligtvis, blivit fullärd.

Jag undrar ibland om det skulle vara så lyckat att känna sig fullständigt nöjd med bilderna. Skulle inte det innebära slutet. Skulle inte allting bara bli rutin och ganska tråkigt. Missnöjdheten är kanske det pris man får betala. Vid närmare eftertanke kanske det inte är ett så högt pris för att fortsätta göra bilder, men det beror förstås på dagsformen. Vissa dagar kan det vara mycket frustrerande. Någon gång ibland måste man trots allt tillåta sig att känna sig nöjd, åtminstone en kort stund.