Läser fotografen Anders Alms blogg och han skriver om hur han helst skulle vilja vara musiker. Jag känner igen mig i det, vad skulle man göra utan musik. Så tomt och torftigt det skulle vara. Ibland tänker jag att det skulle vara enklare om man var musiker. Att plocka fram gitarren och glädja andra, när man plockar fram kameran skruvar människor ofta lite obekvämt på sig. Nu har förmodligen musikerlivet sina baksidor och jag tycker om bilderna och fotografiet väldigt mycket, men dagar när jag tycker mina bilder är trista så börjar man gärna fantisera om andra möjligheter.

Jag spelar en hel del och lyssnar ännu mer. Ärligt talat tycker jag det fyller mitt behov av musik gott och väl. Fotografiet och musiken har har sina beröringspunkter – även fotografiet har en musikalitet – men det är också väldigt olika uttryck. Musiken är sker direkt, här och nu, medan fotografiet alltid är i dåtid, alltid skildrar det som har varit och det som inte kan komma tillbaka.

Om man skulle tvingas välja så blir det mycket svårt – jag är lycklig över att jag slipper. Valet är faktiskt omöjligt, utan bilderna skulle vi ha svårt att ta del av allt som sker i världen. För hur mycket av det som vi känner till känner vi via fotografier, målningar och filmer? Samtidigt så är musiken en av få kulturella yttringar som kan förstås av alla människor oavsett kulturell bakgrund.

Att syssla med fotografi är i många stycken ett ensamslit till skillnad mot musiken som nästan alltid handlar om ett gemensamt skapande, och där finns det anledning att avundas musikerna.