En stilla rastlöshet

Stillhet, söker ofta efter stillheten och lugnet. Behöver det tror jag, samtidigt blir stillheten smått långtråkig och jag blir rastlös. Märkligt att man alltid verkar vilja något annat. När jag har mycket människor, liv och rörelse runt sig så längtar jag efter lugnet och ensamheten men väl i den vill jag tillbaka bland människor och gemenskap. Försöker hitta en balans, men den verkar vara svårfunnen.

Jag föreställer mig att det ska bli skönt och avkopplande att bara sitta i lugn och ro, dricka lite kaffe, glo ut genom fönstret, låta tankarna vandra och kanske bli klarare. I verkligheten blir det sällan så, det där lugnet vara bara någon minut sedan börjar jag tänka: Nej, här går det inte att sitta och slösa bort min tid. Måste göra något produktivt.

Blir mer och mer rastlös ju äldre jag blir – borde det inte vara tvärt om? Vet inte riktigt hur jag ska bli av med den, jag gör allt jag kan komma på för att bli kvitt den men inget verkar hjälpa. Det är snarare så att ju mer aktiv och igång man är desto kraftigare blir rastlösheten när man väl stannar upp. Jag får låta bli att stanna upp, bara fortsätta färden – det är det enda man kan göra.