Vissa dagar är tristare än andra

Stod och lyssnade på vågorna och glodde på havet, det var avkopplande. I ett par timmar gick jag runt där bland stenarna och klipporna. Det var skönt, jag behövde verkligen komma bort ett tag. Jag tänkte på hon som flyttade idag, tänkte att hon skulle ha varit här. Det känns lite vemodigt när människor man tycker om flyttar, lämnar stan för gott. Visst, det finns kommunikationer, folk är bara en knapptryckning bort, men det blir förstås aldrig samma sak.

Nog blev det lite tomt här, lite tristare. Vem ska jag nu bråka med över en kopp kaffe eller en lunch? Säkert ses vi igen, men risken att inte göra det är lite svår att smälta.

Det börjar vara en hel del vänner som flyttat de senaste åren. En del av dessa har jag inte träffat på ett par år, det blir något enstaka sms eller mejl, en del återser man på Facebook, andra har man ingen aning om var de håller hus. Själv är jag inte alltid så bra på att höra av mig och hålla kontakten – måste bli bättre på det.

Det uppstår alltid ett slags vakuum när någon flyttat och för att det inte ska kännas allt för tomt och trist gräver jag ner mig i arbete och tänker att det ordnar sig, det gör det alltid.