Jag återvänder då och då till Susan Sontags bok Om fotografi, som utkom första gången 1977. Det finns mycket intressant att fundera över i den boken. Bland annat skriver Sontag:

Liksom samlaren drivs fotografen av en lidelse som också när den tycks gälla nuet är länkad till en känsla för det förgångna. Men medan traditionella historiskt medvetna konstformer försöker få ordning på det förgångna, urskilja det nydanande från det bakåtsträvande, det centrala från det marginella, det relevanta från det irrelevanta eller enbart intressanta, är fotografens förhållningssätt – liksom samlarens – osystematisk, rentav antisystematisk. Fotografens passion för ett motiv har inget egentligt samband med dess innehåll eller värde, det som gör ett motiv klassificerbart. Den är framför allt en bekräftelse på motivets befintlighet, dess riktighet (riktigheten i ett ansiktsuttryck, i arrangemanget av en grupp objekt), vilket är motsvarigheten till samlarens norm för äkthet, bekräfelse på dess kontenta – de egenskaper som gör det unikt. Yrkesfotografens företrädesvis avsiktliga, glupska blick motsår inte bara den traditionella klassificeringen och värderingen av motiv utan syftar medvetet till att trotsa och bryta ned den. Av det skälet är dess sätt att nalkas ämnet betydligt mindre slumpartat än vad som i allmänhet görs gällande.

Sontag är verkligen någonting på spåret där. Boken utgörs av 6 essäer och Susan Sontag skriver förstås väldigt intelligent och skarpt om fotografi. Riktigt intressant läsning.