Mina gitarrer har mest stått och samlat damm det senaste halvåret, jag går ibland fram och petar lite på dom men jag tar aldrig upp en och spelar. Lusten finns inte där. När jag inte längre är med i något band så känns det inte lika roligt att blocka fram gitarren, jag har inget att mål att öva för. Musik ska man göra tillsammans med andra, inte ensam. Det är i replokalen som det uppstår – den där känslan som bara musiken kan ge. En svår beskrivlig känsla som man, i brist på bättre ord, skulle kunna kalla magisk.

Det är något fantastiskt i att stå där inne tillsammans med fyra, fem andra och diverse olika instrument och leta sig fram till den stunden då man får flyt, då musiken fungerar och alla samarbeter och följer varandra, instrumenten och ljuden smälter samman till en helhet och allt händer här och nu. Då när man står där existerar inget annat än musiken, tid och rum försvinner. En mycket speciell och svårbeskrivlig känsla som allt för sällan uppstår men som är målet med musicerandet.