Det finns något speciellt med att sitta i baksätet och se landskapet svepa förbi. Det är något med rörelsen och den konstanta förändringen, en rytm uppstår och tankarna börjar vandra. Avkoppling, ett lugn infinner sig. I bästa fall glömmer jag bort var jag är och vart jag är på väg.
Får ta och skaffa mig en privatchaufför, så jag kan sitta där i baksätet. Det kan förstås bli dyrt i längden. Så det får väl bli tåget då.
