Kan det vara så att våra krav på att vara lyckliga är allt för höga? Möjligen, är det så om man ska tro Kjell Kallenberg, professor i livsåskådning, etik och hälsa vid Örebro universitet. Till Svenska Dagbladet säger han:

–Vi är barn av vår tid och människan ska vara lycklig. Endast det maximala duger. Det märks i språket: Precis! Super! Perfekt!

Kjell Kallenberg undviker ordet lycka. Han talar hellre om välbefinnande, som är en mer realistisk ambition. Välbefinnande rymmer tillfälliga ögonblick av lycka.

Kraven på lycka kan leda till förvirring och orimliga förväntningar. När är det naturligt att bli nedstämd? Livets ofrånkomliga berg- och dalbana kan lätt tolkas som depression, en sjukdom som dessutom betraktas som allvarlig och där man uppmanas att söka hjälp.

Intressant och tänkvärd läsning; kanske kan man sänka sina krav en aning. För visst är det så att man inte kan gå omkring i ett ständigt lyckorus, livet är som bekant fyllt av motgångar och svårigheter. Svårigheter jag gissar att de flesta av oss helst vill slippa men som man måste möta och hantera på bästa sätt. Kallenberg säger i artikeln att betydelsefullt för hälsan är vilken grundhållning till livet vi har. ”Tilliten behöver vara starkare än misstron. Den innebär en tro på att människor är goda och vill mig väl, och att solen kommer tillbaka även om livet just nu ser mörkt ut”. Kloka ord.