Det har ju varit mycket ((DN och SvD verkar bara ha skrivit av BBC artikel om saken, även om SvD i alla fall fått in en svensk vinkel med AztraZeneca som exempel))snack om Wiki ((Wikiscannern är inte som DN och SvD skriver installerade av Wikipedia, utan den är skapad av Virgil Griffith som är ”graduate student”, vilket väl motsvarar doktorand, vid California Institute of Technology. Läs mer på Wired)) och ändringar som är gjorda av diverse olika organisationer av diverse olika skäl. Ibland förvånas man över bristen på insikt hos vissa tidningar och på okunnigheten om teknologi, dessutom hade jag hoppats att vi hade kommit lite längre kring diskussionen om nätet.

”Det så kallade internet” eller ”Det världsomspännande datornätverket Internet”, som reportrar sa för några år sedan varje gång man rapporterade om nätet, har väl funnits nu så pass länge att det ju knappast kan vara någon nyhet att allt som går att läsa kanske inte är helt korrekt, men visa mig någon informationskälla där allt är helt korrekt utan minsta fel eller partiskhet.

Varenda småunge idag vet väl att man måsta ha ett kritiskt förhållningssätt till den information man får, att man alltid måste bedöma trovärdigheten hos avsändare och alltid tänka på eventuella politiska eller kommersiella intressen som avsändaren har osv.

Men så imorse läste jag DN:s ledare och såg att det i alla fall finns lite hopp:

Bland allt kommersiellt och trivialt allmängods på nätet har det också uppstått löftesrika arenor för kommunikation mellan människor som inte funnits tidigare. Det tydligaste exemplet är det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia, som både illustrerar svagheterna och möjligheterna i den nya, sköna världen av digital kommunikation.

och

Den källkritiska frågan kvarstår naturligtvis i ett ständigt föränderligt referensverk, men undersökningar har visat att Wikipedia har obetydligt fler fel än Britannica.

Det självklara är alltså att man alltid måste vara kritisk till det man läser och hör och att mycket som finns på nätet är dumt, irriterande, hemskt och ibland fruktansvärt frånstötande, men det finns betydligt mer som är smart, intressant och som i någon mening bidrar till att skapa, om inte en bättre värld, så i alla fall bättre informerade människor. Dessutom är ingenting per automatik fel bara för att det finns på nätet.

En sak som jag verkligen önskar är att traditionell media blir bättre på att korrekt beskriva hur någonting förhåller sig, i stället för att ägna sig åt undermåliga förenklingar. Men det kanske är att begära för mycket.

Jag skrev tidigare om lokala bloggar och att jag inte trodde att dessa skulle kunna få så många besökare som en blogg som skriver om de större händelserna. Det tror jag förvisso är sant men – här kommer min vändning – att få ett stort antal besökare är förstås inte det viktigaste. Det viktigaste är att få ”rätt” besökare, dvs besökare som engagerar sig i innehållet och deltar, besökare som stannar en stund, läser, deltar och inte minst återkommer. Det är helt ointressant om man har tusentals besökare om dessa inte stannar mer än ett par sekunder och inte deltar.

Allt detta borde förstås vara en självklarhet men det kanske det inte alltid är. För när man ser allt fokus som ligger på att mäta, ranka och skapa topplistor över webbplatser och bloggar efter hur många besökare en blogg har så kan jag inte annat än undra om vi inte missar en hel del – fokus verkar ligga på fel ställe. Fokus bör förstås ligga på kvalitet och inte kvantitet, men kvaliteten är givetvis mycket svårare att mäta.

Ett högt antal besökare är självklart inte i sig någon nackdel men det är, med risk att vara tjatig, bara intressant om det är ett högt antal engagerade besökare.

Vilken strategi man sedan ska ha för att få dessa engagerade besökare är den stora och svåra nöten att knäcka, men där bör exempelvis en lokalblogg ha en fördel. Möjligheten för en lokalblogg att få ett större antal engagerade besökare borde vara större eftersom de besökarna, förutsatt att de kommer från samma ort, lättare bör kunna känna igen sig och relatera till innehållet.

En del använder sig av provokationen som medel för att skapa diskussion men ibland, när jag läser en del av de mer högljudda bloggarna och även ledarskribenter och kolumnister, undrar jag om det är omöjligt att skriva och diskutera utan att använda provokationen som katalysator för engagemanget. Är det möjligt att skapa engagemang utan provokation? Blir det inte ganska tråkigt och meningslöst med provokationer och högljudda utspel? Finns det inte en ganska stor risk att allting reduceras till svart eller vitt, rätt eller fel?

Okej, jag hamnade lite ur kurs där. Det här inlägget skulle ju handla om lokala bloggar och engagerad besökare, men kanske kan lokala bloggar skapa engagemang utan att använda sig av provokationen. Jag hoppas det.