Direktaktioner är på många sätt en problematisk metod att använda sig av för att få politiskt inflytande. Metoden kan förvisso vara ett sätt för många grupper att få upp deras fråga på dagordningen och skapa debatt, men det kan också få motsatt verkan och bidra till att rörelsen marginalisera.

Joakim Norberg, doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet, skriver idag en debattartikel i Västerbottens-Kuriren som problematiserar aktivisters metoder. Norberg skriver att aktivistgruppers aktioner ofta leder till negativa verkningar för människor och egendom, eller att man gör intrång i människors vardag och hindrar dem. Något som miljögruppen Klimax gjorde den 9 februari i Umeå i och med att gruppen med plakat långsamt gick över ett övergångsställe och på så sätt stoppade trafiken under ca en halvtimme. Detta gjorde man för att skapa debatt och lyfta frågan politiskt – gruppen har åtminstone lyckats med att skapa debatt. Dock handlar debatten, som i denna text, snarare om metoden än om klimatet.

Syftet med aktionerna är enkel att förstå, däremot är metoden inte lika enkel att försvara, risken är också stor att det endast blir det som ropar högst som får sin politiska vilja igenom. Norberg skriver:

De politiska församlingarna återspeglar folkviljan på ett någorlunda sätt, men är det givet att aktionsgrupper (som kanske också tar till våld och vandaliserar) ska få politiskt inflytande medan de som bara har röstat fram sina politiker ska få mindre sådant? Jag ställer mig högst tveksam till att det är de som ropar och skriker högst som ska få sin politiska vilja igenom.

Jag delar Norbergs tvekan, om man överhuvudtaget skall använda sig av dirketaktioner bör det i mina ögon vara den absolut sista utvägen, något som man möjligen undantagsvis kan acceptera och detta endast när alla andra vägar är ordentligt prövade. Det borde finnas goda möjligheter att väcka debatt och lyfta frågor inom en väl fungerande demokrati. Kanske är direktaktionerna ett tecken på att demokration och det politiska systemet inte till fullo fungerar – om nu ett politiskt system någonsin kan vara felfritt.

Jag har ingen klar och tydlig uppfattning i frågan men jag är skeptisk till metoden även om jag kan förstå motiven bakom. Å ena sidan så fungerar metoden i många fall väl och grupperna som använder sig av sådana metoder brukar få stort medieutrymme men ofta diskuteras dock, som sagt, metoden och inte syftet. Så man kan ifrågasätta värdet av den medieuppmärksamheten. Å andra sidan så får det negativ påverkan på människor och egedom, vilket är svårt att försvara. Historiskt sett så har vi dock en hel del viktiga samhällsförändringar som skett mycket tack vare direktaktioner, t ex kvinnlig rösträtt, svartas rättigheter etc. Hade dessa förändringar skett om inte människor varit beredd att kämpa, ibland med våld, för dessa frågor? Här har vi alltså ett dilemma som gör det svårt för mig att omedelbart fördöma direktaktionen som metod även om den, som vi sett, är mycket problematisk.

Slutsatsen för mig blir dock att direktaktionen bör undvikas så länge som möjligt, den demokratiska ordningen bör följas och förändringar bör ske inom det demokratiska system vi har, även om det kan vara en långsam och tröttsam väg att gå så är det, som jag ser det, den enda fullt acceptabla vägen vi har att ta i en modern demokrati.