Såg nyss om filmen Crash, en helt fantastisk film. Jag hade glömt hur bra den var och hur mycket den griper tag. Människoöden som vävs samman, en film om svårigheter i livet, om hur beroende vi är av varandra, hur utlämnade vi är och hur ensamma vi i grund och botten är. Människans existens är en ensam existens, men vi söker hela tiden gemenskapen och framförallt tror jag vi vill att någon annan ska se och förstå oss, förstå oss på ett djupare plan. Hur kan man egentligen förstå någon annan människa fullt ut? Hur ska man egentligen kunna se någon persons alla sidor? Vi går ju runt med så mycket murar och skygglappar. Det finns så mycket rädsla. Det finns så mycket ensamhet. Det finns trots allt, mitt bland alla svårigheter, också mycket värme och kärlek, förståelse eller strävan efter det.

Crash visa på ett fint sätt hur lite det är som skiljer oss ifrån varandra. Hur lika vi är oavsett sociala förhållanden, hudfärg, språk eller kulturell bakgrund. Skrapar man lite på ytan så inser man snabbt att vi har samma behov, det som skiljer oss är bara ett tunt lager fernissa. Vi söker väl alla efter en känsla av tillhörighet, efter kärlek och tillit, efter lite mat och värme. Men ändå har vi så lätt för att gå in i konflikter, att inte acceptera och respektera varandra. Det är svårt att vara människa, det enda vi kan göra är att sträva efter att bli lite bättre för varje dag och försöka acceptera andras brister.