Min syster och hennes ungar var på besök med presenter och sånt som hör till när man fyller år. Roligt, roligt även om födelsedagar inte riktigt känns lika spännande som när man var liten. Fast presenter tackar jag förstås aldrig nej till.

Jag tycker att jag har skrivit ovanligt dåligt och tråkigt den senaste tiden. Det måste bero på vädret, jag är helt övertygad om det och frånsäger mig allt ansvar. Vädret är boven i dramat och om det bara blir lite bättre så kanske skrivandet också förbättras.

Fortfarande väldigt grått och trist ute. Det bidrar inte till att man känner sig pigg och uppåt. Jag märker att jag blir gnällig av sånt här väder. Går omkring och muttrar och håller på, till ingen nytta alls egentligen. Ska sluta med det nu och bara tänka fina, snälla och positiva tankar.

Nå, det kanske blir bättre imorgon. Om det inte blir det så vet jag inte vad jag gör, för nu är jag trött på det här. Det är inte alls bra för fantasin och kreativiteten med sånt här väder. Sitter ju bara och tänker på vädret och längtar efter lite ljus och värme.

Nog om detta. Nu ska jag ge mig iväg, har en del saker som måste göras och det går ju inte att sitta här och gnälla hela dagen. Så det får vara färdiggnällt för idag, resten av dagen ska det bara tänkas fina och positiva tankar.

Sitter i min soffa har en kopp med kaffe. Lyssnar på Joni Mitchel. Jag tänker att det här är ganska bra, jag känner mig tillfreds. Mitt liv är långt ifrån perfekt men helt okej. Det finns en del som saknas men jag jobbar på att få det som saknas. Det går sådär. Det går egentligen riktigt dåligt. Jag fortsätter ändå försöka, av trots, av hopp. Det finns alltid hopp.

Tiden rinner iväg, dagarna försvinner. Jag försöker och strävar. Ibland går tiden alldeles för fort. Nyss vaknade jag och snart är denna dag över. Man försöker acceptera och lära sig leva med det. Inte alltid så enkelt.

Jahaja, då var det tydligen min födelsedag idag. Ännu ett år äldre, inte mycket att göra åt! Det känns rätt bra och fint ändå. Jag firar med att jobba och när jag jobbat klart får jag väl se vad som händer.

Stod och lyssnade på vågorna och glodde på havet, det var avkopplande. I ett par timmar gick jag runt där bland stenarna och klipporna. Det var skönt, jag behövde verkligen komma bort ett tag. Jag tänkte på hon som flyttade idag, tänkte att hon skulle ha varit här. Det känns lite vemodigt när människor man tycker om flyttar, lämnar stan för gott. Visst, det finns kommunikationer, folk är bara en knapptryckning bort, men det blir förstås aldrig samma sak.

Nog blev det lite tomt här, lite tristare. Vem ska jag nu bråka med över en kopp kaffe eller en lunch? Säkert ses vi igen, men risken att inte göra det är lite svår att smälta.

Det börjar vara en hel del vänner som flyttat de senaste åren. En del av dessa har jag inte träffat på ett par år, det blir något enstaka sms eller mejl, en del återser man på Facebook, andra har man ingen aning om var de håller hus. Själv är jag inte alltid så bra på att höra av mig och hålla kontakten – måste bli bättre på det.

Det uppstår alltid ett slags vakuum när någon flyttat och för att det inte ska kännas allt för tomt och trist gräver jag ner mig i arbete och tänker att det ordnar sig, det gör det alltid.

Stillhet, söker ofta efter stillheten och lugnet. Behöver det tror jag, samtidigt blir stillheten smått långtråkig och jag blir rastlös. Märkligt att man alltid verkar vilja något annat. När jag har mycket människor, liv och rörelse runt sig så längtar jag efter lugnet och ensamheten men väl i den vill jag tillbaka bland människor och gemenskap. Försöker hitta en balans, men den verkar vara svårfunnen.

Jag föreställer mig att det ska bli skönt och avkopplande att bara sitta i lugn och ro, dricka lite kaffe, glo ut genom fönstret, låta tankarna vandra och kanske bli klarare. I verkligheten blir det sällan så, det där lugnet vara bara någon minut sedan börjar jag tänka: Nej, här går det inte att sitta och slösa bort min tid. Måste göra något produktivt.

Blir mer och mer rastlös ju äldre jag blir – borde det inte vara tvärt om? Vet inte riktigt hur jag ska bli av med den, jag gör allt jag kan komma på för att bli kvitt den men inget verkar hjälpa. Det är snarare så att ju mer aktiv och igång man är desto kraftigare blir rastlösheten när man väl stannar upp. Jag får låta bli att stanna upp, bara fortsätta färden – det är det enda man kan göra.

Som hela resten av landet vet inte jag heller vad det är meningen man ska göra en sån här dag. Vi får vara lediga så jag ska inte klaga. Det är stilla här, ungefär som en vanlig söndag. Jag lyssnar på radion, dricker lite kaffe, ströläser lite, kan inte låta bli att sätta mig och redigera en och annan bild, funderar på om jag ska gå ut och fotografera senare.

Kommer inte ifrån känslan av att jag egentligen borde göra någonting – kanske något duktighetskomplex som spökar. Att gå runt och skrota har ju sitt begränsade värde, så någonting måste jag hitta på. Min fantasi har ju vissa begränsingar så jag ger mig mest troligt ut och fotograferar.

Vilken söndag detta blev. Överraskande är väl ett ord som dyker upp. Anledningen till att jag var i Luleå var för att jag skulle gå på ett dop. Dop blev det, men dopet övergick till en vigsel och det är ju inte varje dag man helt plötsligt finner sig sittandes på ett bröllop. Mycket roligt och ett stort grattis till de nygifta!

Jo, visst kan man känna sig som den där ballongen ibland. Som att man sitter fastsurrad och hur mycket man än strävar iväg, bort, uppåt, ut i det stora okända så kommer man ingenstans. För mycket trådar som håller en kvar, för mycket som måste göras först, innan, men sen, sen en vacker dag då ska man ta sig loss.

Vem vet om den dagen kommer, den kanske redan är här. Det kanske i själva verket är så att det är själva strävandet som är meningen. Ni vet tanken om att det är själva resan som är målet. För vad har vi att hålla oss till förutom strävandet, målsättningarna? Inte mycket är det enkla svaret. Det går ju inte att veta vad som händer imorgon eller nästa vecka. Visst vi kan ha våra kalendrar fulltecknade men visst är det påfallande ofta som planer måste förändra för att det dyker upp nya saker och ofta är de dessa nya oplanerade saker som på många sätt visar sig vara mer betydelsefulla än något av det vi nogrant planerat.

Stunder när jag tvivlar på mig själv och vad jag gör med mina dagar, stunder när allt känns som en dålig repris, brukar jag försöka tänka att det inte finns så mycket annat att göra än att fortsätta, att nöta på. Det vänder så småningen, det brukar ofta göra så, en dag brister snöret och ballongen seglar iväg.

Såg nyss om filmen Crash, en helt fantastisk film. Jag hade glömt hur bra den var och hur mycket den griper tag. Människoöden som vävs samman, en film om svårigheter i livet, om hur beroende vi är av varandra, hur utlämnade vi är och hur ensamma vi i grund och botten är. Människans existens är en ensam existens, men vi söker hela tiden gemenskapen och framförallt tror jag vi vill att någon annan ska se och förstå oss, förstå oss på ett djupare plan. Hur kan man egentligen förstå någon annan människa fullt ut? Hur ska man egentligen kunna se någon persons alla sidor? Vi går ju runt med så mycket murar och skygglappar. Det finns så mycket rädsla. Det finns så mycket ensamhet. Det finns trots allt, mitt bland alla svårigheter, också mycket värme och kärlek, förståelse eller strävan efter det.

Crash visa på ett fint sätt hur lite det är som skiljer oss ifrån varandra. Hur lika vi är oavsett sociala förhållanden, hudfärg, språk eller kulturell bakgrund. Skrapar man lite på ytan så inser man snabbt att vi har samma behov, det som skiljer oss är bara ett tunt lager fernissa. Vi söker väl alla efter en känsla av tillhörighet, efter kärlek och tillit, efter lite mat och värme. Men ändå har vi så lätt för att gå in i konflikter, att inte acceptera och respektera varandra. Det är svårt att vara människa, det enda vi kan göra är att sträva efter att bli lite bättre för varje dag och försöka acceptera andras brister.

Denna Rocky-strip lättade upp mitt i eländet. 

Jag kom vid 15-tiden tillbaka till Umeå, rätt skönt att komma hem och jag är förstås lite trött efter den långa bilfärden. Så nu är man tillbaka i vardagen igen, ett nytt år och nya möjligheter och allt sånt där.

Nu har jag bara den angenäma uppgiften att packa upp alla väskor och få ordning på sakerna, nu står de på mitt golv och blänger på mig medan jag anstränger mig för att inte se sakerna, men nu kan jag nog inte vänta så länge till.

Ingen rast och ingen ro.

–Vi är barn av vår tid och människan ska vara lycklig. Endast det maximala duger. Det märks i språket: Precis! Super! Perfekt!

Kjell Kallenberg undviker ordet lycka. Han talar hellre om välbefinnande, som är en mer realistisk ambition. Välbefinnande rymmer tillfälliga ögonblick av lycka.

Kraven på lycka kan leda till förvirring och orimliga förväntningar. När är det naturligt att bli nedstämd? Livets ofrånkomliga berg- och dalbana kan lätt tolkas som depression, en sjukdom som dessutom betraktas som allvarlig och där man uppmanas att söka hjälp.

Intressant och tänkvärd läsning; kanske kan man sänka sina krav en aning. För visst är det så att man inte kan gå omkring i ett ständigt lyckorus, livet är som bekant fyllt av motgångar och svårigheter. Svårigheter jag gissar att de flesta av oss helst vill slippa men som man måste möta och hantera på bästa sätt. Kallenberg säger i artikeln att betydelsefullt för hälsan är vilken grundhållning till livet vi har. ”Tilliten behöver vara starkare än misstron. Den innebär en tro på att människor är goda och vill mig väl, och att solen kommer tillbaka även om livet just nu ser mörkt ut”. Kloka ord.

Tags: livsåskådning, lycka, etik

Man måste vara sann mot sig själv. Det är det viktigaste. Det är också det svåraste. Jag försöker oftast vara alla till lags och försöker anpassa mig till andras villjor och önskningar. Här finns alltså en konflikt. Å ena sidan bör man – för att kunna fungera socialt – anpassa sig till andra personer och å andra sidan bör man tänka på sin egen vilja. Inte helt lätt.

Det gäller också att tro stenhårt på sig själv och det man gör, någonting som man får jobba med varje dag. Det är lätt att gå vilse när man försöker hitta den perfekta balansen mellan den egna viljan och andras önskningar.

En annan sak som blivit viktigare och som jag ibland har problem med är att man inte ska vara rädd för allvaret, allt behöver inte vara skämt och lajbans, man måste tillåta sig själv att vara allvarlig.