FOTOGRAF LARS-GÖRAN NORLIN

Som hela resten av landet vet inte jag heller vad det är meningen man ska göra en sån här dag. Vi får vara lediga så jag ska inte klaga. Det är stilla här, ungefär som en vanlig söndag. Jag lyssnar på radion, dricker lite kaffe, ströläser lite, kan inte låta bli att sätta mig och redigera en och annan bild, funderar på om jag ska gå ut och fotografera senare.

Kommer inte ifrån känslan av att jag egentligen borde göra någonting – kanske något duktighetskomplex som spökar. Att gå runt och skrota har ju sitt begränsade värde, så någonting måste jag hitta på. Min fantasi har ju vissa begränsingar så jag ger mig mest troligt ut och fotograferar.

Jo, visst kan man känna sig som den där ballongen ibland. Som att man sitter fastsurrad och hur mycket man än strävar iväg, bort, uppåt, ut i det stora okända så kommer man ingenstans. För mycket trådar som håller en kvar, för mycket som måste göras först, innan, men sen, sen en vacker dag då ska man ta sig loss.

Vem vet om den dagen kommer, den kanske redan är här. Det kanske i själva verket är så att det är själva strävandet som är meningen. Ni vet tanken om att det är själva resan som är målet. För vad har vi att hålla oss till förutom strävandet, målsättningarna? Inte mycket är det enkla svaret. Det går ju inte att veta vad som händer imorgon eller nästa vecka. Visst vi kan ha våra kalendrar fulltecknade men visst är det påfallande ofta som planer måste förändra för att det dyker upp nya saker och ofta är de dessa nya oplanerade saker som på många sätt visar sig vara mer betydelsefulla än något av det vi nogrant planerat.

Stunder när jag tvivlar på mig själv och vad jag gör med mina dagar, stunder när allt känns som en dålig repris, brukar jag försöka tänka att det inte finns så mycket annat att göra än att fortsätta, att nöta på. Det vänder så småningen, det brukar ofta göra så, en dag brister snöret och ballongen seglar iväg.

Jag kom vid 15-tiden tillbaka till Umeå, rätt skönt att komma hem och jag är förstås lite trött efter den långa bilfärden. Så nu är man tillbaka i vardagen igen, ett nytt år och nya möjligheter och allt sånt där.

Nu har jag bara den angenäma uppgiften att packa upp alla väskor och få ordning på sakerna, nu står de på mitt golv och blänger på mig medan jag anstränger mig för att inte se sakerna, men nu kan jag nog inte vänta så länge till.

Ingen rast och ingen ro.