Man måste vara sann mot sig själv. Det är det viktigaste. Det är också det svåraste. Jag försöker oftast vara alla till lags och försöker anpassa mig till andras villjor och önskningar. Här finns alltså en konflikt. Å ena sidan bör man – för att kunna fungera socialt – anpassa sig till andra personer och å andra sidan bör man tänka på sin egen vilja. Inte helt lätt.

Det gäller också att tro stenhårt på sig själv och det man gör, någonting som man får jobba med varje dag. Det är lätt att gå vilse när man försöker hitta den perfekta balansen mellan den egna viljan och andras önskningar.

En annan sak som blivit viktigare och som jag ibland har problem med är att man inte ska vara rädd för allvaret, allt behöver inte vara skämt och lajbans, man måste tillåta sig själv att vara allvarlig.

För tio år sedan gjorde jag lumpen på F-21 i Luleå. Då kunde man – mot att man hade fototillstånd – gå till fotoavdelningen och hämta ut en rulle film, när man lämnade in den för framkallning fick man en ny. Jag hade ingen möjlighet att springa till fotoavdelningen varje dag så man fick vara ganska sparsam med fotograferandet. Jag hade en lånad Leica men ingen ljusmätare, så exponeringen fick jag gissa mig till.

Vår uppgift var att röja snö, vi sopade landningsbanan på Kallax flygplats. Emellanåt blev det mycket väntan. I ett rum i en av hangarerna satt vi. Någon såg på teve, en annan la sig invirad i vinterrocken på golvet för att sova, några andra spelade billjard utanför. Då och då var vi tvungna att åka ut med lasbilarna och sopa några vändor innan planen skulle landa.

Jag saknar inte lumpen, däremot saknar jag Leican.

[display_podcast]

Jag har en hel del bilder som jag fotograferat det senaste året som jag gärna skulle göra något mer med. Kanske en utställning eller en bok eller både och. Men jag tvekar, jag tycker om bilderna, men jag är ändå osäker. Det är lågmälda, ganska tysta bilder – inget provocerande eller uppseendeväckande.

Jag får jobba vidare och på olika sätt kombinera bilderna, sätta dom mot varandra och se om de uppstår några intressanta krockar. Nya bilder kan tillkomma, andra kan försvinna – jag är bara i början av en process som jag ännu inte är säker på om den leder någonstans. Men jag kan idag inte släppa tanken på att de skulle kunna bli en fin utställning. Vi får väl se.