FOTOGRAF LARS-GÖRAN NORLIN

Barack Obama svärs in som USA:s 44:e president. Detta är verkligen en historisk dag. En dag då man kan känna hopp för världen, för att förändringar är möjliga. Något att glädjas åt i dessa tider.

Det ska bli mycket spännande att de kommande fyra åren följa utvecklingen och se hur USA:s utrikespolitik kommer att förändras. Jag hoppas verkligen att Obama är den som kan bidra till att det blir bättre.

Fortfarande har jag lite svårt att förstå att FRA-lagen blev verklighet – eller snarare är det så att jag inte vill tro att det är sant. Det är underligt, overkligt och otäckt. Rätt att avlyssna människor som inte är misstänkta för brott i ett land som påstås vara öppet, fritt och demokratiskt. Detta är svårt att smälta. Läser Hanne Kjöllers utmärkta ledare i DN, hon skriver:

Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända. Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott? Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap 6, § 2)? Hur gick det till när flera av de unga liberaler som sitter på personliga mandat från många av oss bara vek ned sig?

Införandet och hanteringen av signalspaningslagen kan nog få konsekvenser för borgerligheten i nästa val, även om jag inte är säker på att regeringsalternativen är så mycket bättre. De som kommer till makten då har förhoppningsvis förstånd nog att riva upp lagen. Men detta är en klen tröst just nu och vad som händer 2010 går endast att spekulera om.

Det är klart den klubbades igenom, inte helt oväntat även om jag hoppades på ett annat utfall. Vi hade alltså regeringspartierna på ena sidan och resten av Sverige på den andra. Det folkvalda bestämde sig för göra några mindre förändringar, förändringar som i grunden inte ändrar signalspaningslagen. När nu beslutet är taget blir det alltså tillåtet att avlyssna människor som inte är misstänkta för brott. I regeringsformens andra kapitel, sjätte paragrafen står det:

Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

Den nya lagen ser således ut att krocka med grundlagen. Detta tillsammans med den massiva kritik från så många håll hindrar inte att lagen klubbas genom. Jag undrar över liberalerna, de som säger sig värna den personliga integriteten, de som inte vill ha en stor och dominerande stat – hur har de resonerat denna gång? Är det liberalt att utöka statens kontrollmöjligheter på bekostnad av människors frihet? Är det rimligt att genomföra en sådan lag med vaga hänvisningar till ”yttre hot”? Något som jag hörde Maud Olofsson säga om och om igen i SVT:s morgonprogram.

I ett land som, i jämförelse med andra länder, inte är särskilt utsatt för terrorism eller ”yttre hot” antas en av världens strängaste signalspaningslagar. En lag som troligtvis inte heller kommer att bidra till att upptäcka terrorverksamhet eller fånga någon terrorist. Man kan ifrågasätta värdet av en sådan lag. Underrättelseverksamhet behövs förmodligen, men denna verksamhet bör arbeta med att kartlägga misstänkta nätverk, personer och organistationer. Det bör inte vara en underättelseverksamhet som går ut på att övervaka människor som inte är misstänkta för brott. Riskerna till missbruk av den insamlade informationen och intrånget i den personliga integriteten borde vägt tyngre än den ytterst begränsade möjlighet till nytta FRA-lagen ger.

Lyssnar på riksdagsdebatten om FRA-lagen. Det känns inte så muntert; den personliga integriteten kränks. Övervakningen av medborgarna skärps ytterligare. Jag undrar var detta får för konsekvenser för samhället, för människorna? Vilken sorts kultur skapas av en allt hårdare övervakning? Jo, en rädslans och paranoians kultur. Människor kan t ex komma att bli mer tveksamma till att prata med journalister, något som ofrånkomligen är ett demokratiskt problem och ett hot mot det fria och öppna samhälle som jag utgår ifrån de flesta av oss vill ha. Läser ledaren i DN:

För första gången blir det i Sverige lagligt att avlyssna personer som inte misstänks för något brott. Läs den meninge en gång till: Det blir lagligt att avlyssna personer som inte misstänkts för något brott. Den här gången pratar vi inte om Jemen, Nordkorea eller gamla Östtyskland. Den här gången pratar vi om Sverige. Idag.

Med vaga tal om skydd mot hot från den ”internationella terrorismen” motiveras införande av laglig rätt till att avlyssna oskyldiga människor. Det är mycket märkligt att just vi i Sverige skulle ha ett sådant enormt behov av övervakning, en form av övervakning som inte existerar någon annanstans än i USA. Det är också mycket märkligt att allianspartierna verkligen vill rösta genom lagförslaget som så många remissinstanser ifrågasatt – både exempelvis SÄPO och Rikspolisstyrelsen har vart kritiska. Jag undrar samma sak som Alice Åström (v) frågade under debatten: ”Hur kommer det sig att Sverige som inte är speciellt utsatt, varför ska just vår underrättelsetjänst få mer långtgående medel än andra stater?”

Det är många som är frågande, bland annat Europeiska journalistfederationen, EFJ, som i ett uttalande dömt ut FRA-förslaget. I DN läser jag att EFJ menar att övervakning av telefon- och mejlkommunikation strider mot internationell och europeisk lag. Vidare läser jag om den franske ledamoten Benoît Hamon som i ett brev till EU-kommissionen vill veta om EU-kommissionen anser att FRA-lagen är förenlig med EU-rätten och med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Just nu är det paus i riksdagsdebatten och den återupptas igen kl 18:00.

Direktaktioner är på många sätt en problematisk metod att använda sig av för att få politiskt inflytande. Metoden kan förvisso vara ett sätt för många grupper att få upp deras fråga på dagordningen och skapa debatt, men det kan också få motsatt verkan och bidra till att rörelsen marginalisera.

Joakim Norberg, doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet, skriver idag en debattartikel i Västerbottens-Kuriren som problematiserar aktivisters metoder. Norberg skriver att aktivistgruppers aktioner ofta leder till negativa verkningar för människor och egendom, eller att man gör intrång i människors vardag och hindrar dem. Något som miljögruppen Klimax gjorde den 9 februari i Umeå i och med att gruppen med plakat långsamt gick över ett övergångsställe och på så sätt stoppade trafiken under ca en halvtimme. Detta gjorde man för att skapa debatt och lyfta frågan politiskt – gruppen har åtminstone lyckats med att skapa debatt. Dock handlar debatten, som i denna text, snarare om metoden än om klimatet.

Syftet med aktionerna är enkel att förstå, däremot är metoden inte lika enkel att försvara, risken är också stor att det endast blir det som ropar högst som får sin politiska vilja igenom. Norberg skriver:

De politiska församlingarna återspeglar folkviljan på ett någorlunda sätt, men är det givet att aktionsgrupper (som kanske också tar till våld och vandaliserar) ska få politiskt inflytande medan de som bara har röstat fram sina politiker ska få mindre sådant? Jag ställer mig högst tveksam till att det är de som ropar och skriker högst som ska få sin politiska vilja igenom.

Jag delar Norbergs tvekan, om man överhuvudtaget skall använda sig av dirketaktioner bör det i mina ögon vara den absolut sista utvägen, något som man möjligen undantagsvis kan acceptera och detta endast när alla andra vägar är ordentligt prövade. Det borde finnas goda möjligheter att väcka debatt och lyfta frågor inom en väl fungerande demokrati. Kanske är direktaktionerna ett tecken på att demokration och det politiska systemet inte till fullo fungerar – om nu ett politiskt system någonsin kan vara felfritt.

Jag har ingen klar och tydlig uppfattning i frågan men jag är skeptisk till metoden även om jag kan förstå motiven bakom. Å ena sidan så fungerar metoden i många fall väl och grupperna som använder sig av sådana metoder brukar få stort medieutrymme men ofta diskuteras dock, som sagt, metoden och inte syftet. Så man kan ifrågasätta värdet av den medieuppmärksamheten. Å andra sidan så får det negativ påverkan på människor och egedom, vilket är svårt att försvara. Historiskt sett så har vi dock en hel del viktiga samhällsförändringar som skett mycket tack vare direktaktioner, t ex kvinnlig rösträtt, svartas rättigheter etc. Hade dessa förändringar skett om inte människor varit beredd att kämpa, ibland med våld, för dessa frågor? Här har vi alltså ett dilemma som gör det svårt för mig att omedelbart fördöma direktaktionen som metod även om den, som vi sett, är mycket problematisk.

Slutsatsen för mig blir dock att direktaktionen bör undvikas så länge som möjligt, den demokratiska ordningen bör följas och förändringar bör ske inom det demokratiska system vi har, även om det kan vara en långsam och tröttsam väg att gå så är det, som jag ser det, den enda fullt acceptabla vägen vi har att ta i en modern demokrati.