Tråkig månad

Januari har inte direkt varit någon rolig månad, i alla fall inte vädret. Det blir väl bättre får vi hoppas och det måste det bli för denna blogg håller på att utvecklas till en väderblogg och det var inte alls min avsikt. Ska skriva om något annat, men å andra sidan ska man inte underskatta vädrets betydelse för vår arma existens. Humöret påverkas, kreativiteten påverkas och lusten minskar. Vintern i sig har jag inget emot, men det är bara de få dagarna då det är sol, snön gnistrar och temperaturen är bara några få minusgrader. Då är det nästan perfekt. Denna vinter har det tyvärr varit ovanligt få sådana dagar.

Jag tycker att jag har skrivit ovanligt dåligt och tråkigt den senaste tiden. Det måste bero på vädret, jag är helt övertygad om det och frånsäger mig allt ansvar. Vädret är boven i dramat och om det bara blir lite bättre så kanske skrivandet också förbättras.

Som igår, ungefär

Fortfarande väldigt grått och trist ute. Det bidrar inte till att man känner sig pigg och uppåt. Jag märker att jag blir gnällig av sånt här väder. Går omkring och muttrar och håller på, till ingen nytta alls egentligen. Ska sluta med det nu och bara tänka fina, snälla och positiva tankar.

Nå, det kanske blir bättre imorgon. Om det inte blir det så vet jag inte vad jag gör, för nu är jag trött på det här. Det är inte alls bra för fantasin och kreativiteten med sånt här väder. Sitter ju bara och tänker på vädret och längtar efter lite ljus och värme.

Nog om detta. Nu ska jag ge mig iväg, har en del saker som måste göras och det går ju inte att sitta här och gnälla hela dagen. Så det får vara färdiggnällt för idag, resten av dagen ska det bara tänkas fina och positiva tankar.

Det finns hopp

Sitter i min soffa har en kopp med kaffe. Lyssnar på Joni Mitchel. Jag tänker att det här är ganska bra, jag känner mig tillfreds. Mitt liv är långt ifrån perfekt men helt okej. Det finns en del som saknas men jag jobbar på att få det som saknas. Det går sådär. Det går egentligen riktigt dåligt. Jag fortsätter ändå försöka, av trots, av hopp. Det finns alltid hopp.

Tiden rinner iväg, dagarna försvinner. Jag försöker och strävar. Ibland går tiden alldeles för fort. Nyss vaknade jag och snart är denna dag över. Man försöker acceptera och lära sig leva med det. Inte alltid så enkelt.

Födelsedag i dag

Jahaja, då var det tydligen min födelsedag idag. Ännu ett år äldre, inte mycket att göra åt! Det känns rätt bra och fint ändå. Jag firar med att jobba och när jag jobbat klart får jag väl se vad som händer.

Vissa dagar är tristare än andra

Stod och lyssnade på vågorna och glodde på havet, det var avkopplande. I ett par timmar gick jag runt där bland stenarna och klipporna. Det var skönt, jag behövde verkligen komma bort ett tag. Jag tänkte på hon som flyttade idag, tänkte att hon skulle ha varit här. Det känns lite vemodigt när människor man tycker om flyttar, lämnar stan för gott. Visst, det finns kommunikationer, folk är bara en knapptryckning bort, men det blir förstås aldrig samma sak.

Nog blev det lite tomt här, lite tristare. Vem ska jag nu bråka med över en kopp kaffe eller en lunch? Säkert ses vi igen, men risken att inte göra det är lite svår att smälta.

Det börjar vara en hel del vänner som flyttat de senaste åren. En del av dessa har jag inte träffat på ett par år, det blir något enstaka sms eller mejl, en del återser man på Facebook, andra har man ingen aning om var de håller hus. Själv är jag inte alltid så bra på att höra av mig och hålla kontakten – måste bli bättre på det.

Det uppstår alltid ett slags vakuum när någon flyttat och för att det inte ska kännas allt för tomt och trist gräver jag ner mig i arbete och tänker att det ordnar sig, det gör det alltid.

En stilla rastlöshet

Stillhet, söker ofta efter stillheten och lugnet. Behöver det tror jag, samtidigt blir stillheten smått långtråkig och jag blir rastlös. Märkligt att man alltid verkar vilja något annat. När jag har mycket människor, liv och rörelse runt sig så längtar jag efter lugnet och ensamheten men väl i den vill jag tillbaka bland människor och gemenskap. Försöker hitta en balans, men den verkar vara svårfunnen.

Jag föreställer mig att det ska bli skönt och avkopplande att bara sitta i lugn och ro, dricka lite kaffe, glo ut genom fönstret, låta tankarna vandra och kanske bli klarare. I verkligheten blir det sällan så, det där lugnet vara bara någon minut sedan börjar jag tänka: Nej, här går det inte att sitta och slösa bort min tid. Måste göra något produktivt.

Blir mer och mer rastlös ju äldre jag blir – borde det inte vara tvärt om? Vet inte riktigt hur jag ska bli av med den, jag gör allt jag kan komma på för att bli kvitt den men inget verkar hjälpa. Det är snarare så att ju mer aktiv och igång man är desto kraftigare blir rastlösheten när man väl stannar upp. Jag får låta bli att stanna upp, bara fortsätta färden – det är det enda man kan göra.